Strumpan som filosofiskt rum

En lyssnarfråga i Filosofiska rummet löd: Varför måste strumpor matcha?
Frågeställaren, Gerd, hade tröttnat på att sortera tvätt och att stå inför den eviga tragedin: den försvunna strumpan. I och med detta fick Gerd också utstå en del kommentarer i de rum hon vistats i med sitt omaka par sockor. 

Varför bryr vi oss om Gerds strumpor? Filosoferna i studion gav ett förvånansvärt enhälligt svar: konvention. Den goda smaken, symmetrin, harmonin, allt det där som vi historiskt förknippat med ”det vackra”. Modernismen gjorde visserligen asymmetrin modig, men någonstans lever normen kvar: två strumpor ska vara ett par.

Ett experiment nämndes där konstnärer, konstvetare och ”vanligt folk” fick ranka bilder i skönhet. Konstnärer och konstvetare föredrog oftare asymmetri. Betyder det att konstnärer har bättre smak? Eller, som någon skämtsamt undrade: har deras omdöme blivit perverterat av sin pretentiösa miljö? Tyra frågar: är omaka strumpor tecken på en estetisk förfining, eller ren lättja?

Filosoferna var dock överens om en sak: det handlar om normer vi både följer och förväntar oss att andra följer. Jonna berättade att ett av hennes barn känner att världen ”håller ihop”, bara om strumporna gör det. Det andra barnet är hon glad om det ens har strumpor på sig.

Och som om det inte vore nog kastade filosofen Torbjörn in en sista filosofisk bomb:
En brittisk filosof, Richard Hare, ska nämligen ha sagt att han ”inte tror på strumpor”.

Strumpan som tankefigur

När man tror att allt om strumpor redan sagts, vaknade ett minne i mig: Walter Benjamins bok Barndom i Berlin. Där beskriver han hur han som barn satt länge och vände strumpor ut och in, lät handen försvinna in i deras skrynkliga mörker. Ett vardagsfragment som plötsligt blev en passage in i något större. Benjamin skriver om “das kleine Geschenk”, den lilla gåvan, eller som i den svenska upplagan översätts till “det medförda”. Det som fanns i strumpans insida och som vilade i strumpans “påse” var något som lockade honom. När han drog gåvan ut för att avslöja den, häpnades han av att “påsen” inte längre fanns kvar. Det lärde honom att form och innehåll, hölje och höljt är samma sak och sporrade honom att “dra ut sanningen lika varsamt ur diktkonsten som barnahanden drog ut strumpan ur påsen”.

Strumpan är ett föremål som rör sig mellan kropp och vardag, intim och ändå osedd. Ett objekt vi aldrig betraktar som bild. Men efter Hares uttalande fick jag inget annat val än att nysta vidare i denna banala komplexitet.

För Hare är uttalandet humoristiskt, men samtidigt filosofiskt vasst: Att ”inte tro på strumpor” är att peka på allt det vi accepterar som natur men som egentligen är vana. Det är ett sätt att visa att våra relationer, till ting och till varandra, styrs av berättelser vi sällan ser, men dagligen följer. Vardagsföremålet får här blotta en hel tankestruktur. Hare menar inte bokstavligen att strumpor inte finns. I stället använder han strumpan för att visa att vår relation till strumpor säger mer om mänskliga vanor, ordningsbehov och identitetsprojekt än om föremålen själva.

Påståendet att “inte tro på strumpor” visar på något som liknar både Hare´s skepsis och Benjamins poetik: en vardaglig artefakt som avslöjar hur vi fördelar betydelse, hur vi avfärdar men också hur vi glömmer att se.

Benjamin närmar sig strumpan från motsatt håll och som en portal. En handske, en knapp, ett barns leksak, allt kunde för honom öppna minnets arkiv, bryta upp vardagens tröghet och visa en annan form av kunskap. Övergången går från lek till insikten om att man inte kan separera yta från djup och man kan inte heller dra ut mening utan att förstöra formen. Sanningen rycks inte fram, den kräver ett lyssnande grepp.

Hare och Benjamin rör sig alltså mot samma punkt från varsin sida; Hare tvivlar på tingens självklara existens. Benjamin öppnar tingens insida. Strumpan hamnar mitt i korselden, både trivial och kosmisk. Det är ett objekt som först när det placeras i bildens rum börjar tala.

När ting får bära tänkande

Meningen är inte att betrakta strumpan på avstånd och försöka föreställa oss dess perspektiv. Det är inte riktigt dit jag vill. Snarare handlar det om vad som händer när vi tänker genom ett ting. När tankens hand, likt Benjamins, trär på sig strumpan och vänder den ut och in, sker en motsvarande vändning i tänkandet självt. Strumpan upphör att vara föremål för en tanke och blir istället en tanke i sig. I den rörelsen avslöjas tänkandet som något formbart, prövande och vardagligt, lika vridbart som strumpan den försöker förstå.  

Det är en metod som prövar flera av våra mest vardagliga antaganden: att mening är något vi själva lägger på tingen, att ting är döda och vi är levande, att världen skulle bestå av användbarhet, inte av relationer.

Plötsligt blir frågan inte längre: vad betyder strumpan? utan snarare: vad gör strumpan med mig när jag betraktar den som om den bar ett spår av tänkande?

I relation till andra ”ting” i världen, sådant vi historiskt placerat bortom vår hänsyn, utanför eller innanför den etiska cirkeln, finns alltid ett visst avstånd. Tänk naturen, mjölkpaketet, äggkoppen och ägget, djuren som binder dem samman men som samtidigt blivit förtingligade, reducerade till delar av en vardaglig rutin. De existerar på ett avstånd vi oftast bara närmar oss genom deras användbarhet och nytta.

Vi tenderar att tillerkänna andra varelsers värde i den mån de liknar oss i något vi uppfattar som ”moraliskt relevant”. Det som människan värderar i sitt eget liv blir därmed måttstocken för vad som anses värdefullt i andras liv. Världen sorteras i det som har egenvärde och det som inte har det, som Henrik Hallgren, författare och utbildare inom ekopsykologi beskriver det.

Detta är en tanketradition som sällan syns rakt på, utan först blir synlig genom en vändning. Därför måste vi ständigt se på världens ting och varelser med nya ögon, inte för att fastslå deras plats i våra system, utan för att upptäcka hur våra relationer till dem över huvud taget har formats.

Enligt Benjamin blir strumpan ett rum att tänka igenom. Citatet från Hare gör strumpan till en spricka i vardagslogiken, ett filosofiskt leende. För Benjamin rubbade strumpan världens ordning redan i barndomen. För Hare rubbar den det vi tar för givet i vuxenvärlden. För mig rubbar den också konstnärliga blicken.

Hos både Benjamin och Hare, blir strumpan alltså ett sätt att tänka på tänkandet självt. Att vränga en strumpa är ett mikromotstånd mot världen sådan den presenteras för oss. Att låta en strumpa tänka, eller låta oss tänka genom den, betyder att ta vardagens materialitet på allvar som filosofisk kraft. Och ger oss en anledning att återkomma till dessa små (eller stora) förbisedda objekt. Inte för att de bär tydliga betydelser, utan för att de öppnar rum där frågorna om etik, blick och relation blir möjliga. Inte med syfte att rita in fler i en redan färdig tankeform, utan genom att vända ut och in på formen själv och att visa sömmarna i systemet, och i oss.