Feuilles Rouge - om språkets friktion och motståndets form

Inför utställningen Feuilles Rouge på Grafiska Sällskapet samlas våra verk under ett tema där rött inte bara är en färg, utan också ett material. Feuilles rouge, betyder ”röda blad” eller ”röda ark” men kan likväl indikera det som binder samman: trådar, rester, avtryck och rörelser som löper genom både bild och handling.

I verket Slipa moståndet används språkets spricka som material. Den tryckta meningen innehåller en medveten felskrivning som är präglad av accent och muntlig rytm, vilket öppnar för flera betydelser samtidigt. Mellan slipa och slippa, mellan friktion och befrielse, uppstår ett rum där språk inte bara bär mening utan också historia, relation och kropp.

Det här verket tillkom under min studietid men som av någon anledning aldrig blev en upplaga. När jag fick reda på om utställningen letade jag fram plåten i källarförrådet och tryckte den på nytt. Den hade ursprungligen uppstått ur en lång mailkonversation mellan mig och min far när jag flyttade till Norge och han till Chile. Förutom vardag och idéer fanns där också hans spanska brytning, synlig i skriften på ett sätt som låg nära den muntliga rytm jag vuxit upp med.

Ett öga rött, skriven av Jonas Hassen Khemiri, följer en tonåring i Stockholm med marockansk bakgrund, som skriver dagbok för att hålla fast vid sitt språk och sin identitet. Han kämpar mot det han kallar ”försvenskningsprocessen” samtidigt som han navigerar förorten, skolan och relationen till sin pappa. Jag minns hur språket gav mig glädje och slog an något i kroppen. Den frigjorda grammatiken, den direkta tonen, den lekfulla friktionen, allt det som brukar hållas borta från det ”korrekta” blev plötsligt litterärt, möjligt och levande. Precis som i Alejandro Leiva Wengers bok “Till vår ära”, så var det som att jag fick syn på ett språk som redan fanns i mig genom familjen, men som sällan fick ta plats i textens formella rum.

Den meningen från min far som jag valde att trycka fastnade som ett egenartat frågetecken. Jag förstod inte riktigt vad han menade, och valde medvetet att inte be honom förklara sig. Det kändes som att magin skulle gå förlorad om jag drog fram logiken i ljuset. För vad pågick där egentligen: menade han att vi skulle slippa motståndet och befria oss? Eller att vi måste slipa motståndet, alltså förfina det, skärpa det, göra oss mer lyhörda, inte mer friktionslösa? Var det en uppmaning till vila eller handling? Både och? 

Jag påminns om ett tillfälle då jag studerade estetisk filosofi på Södertörns Högskola. Vi skulle i grupp välja ett verk på Moderna Museet och tolka det i relation till Susan Sontags “Against Interpretation”. Sontag skriver om konstens rätt att få vara obeskriven, att inte dras ner i en överpedagogisk dissekering där betydelsen stängs snarare än öppnas. Verket vi valde var en stor, ljus, pastellfärgad, expressionistisk målning. Ett sådant verk som folk ibland avfärdar som ”barnsligt”. Ju mer vi pratade, analyserade och genomlyste det, desto mer kändes det som att målningen förlorade något av sin glöd. Vi dissekerade bort anden, som Sontag skulle sagt. Ibland är tvetydigheten den sista ärligheten som finns kvar. Och fantasin blir större när man låter bilden förbli öppen.

När språket bryter mot normen kan en annan sorts närvaro träda fram: personlig, oskyddad och sann. Någon träder fram. Jag kunde direkt höra min fars röst i stavfelen, och jag kunde lika tydligt känna min egen förvirring inför vad han försökte säga. En röst som bryter är en röst som bär. 

Verket är tryckt som högtryck i fluorescerande rött. I glappet mellan slipa och slippa, mellan moståndet och motståndet (det ena friktion, det andra kamp), uppstår något mänskligt och kanske också politiskt. Ett språk som vacklar säger ofta mer än ett språk som marscherar.

I dag används språk i allt högre grad som kontrollmekanism och som verktyg för att sortera, avgränsa och definiera vem som anses höra till. Svenska är inte min fars modersmål, men det är hans språk sedan många år. Och rätten att bryta på sitt eget språk och att få vara en del av ett normbildande samtal, utan att för den delen följa normens grammatik, är en grundläggande del av ett levande samhälle. Sprickorna är inte brister, de är platser där mening, kreativitet och kontakt kan födas.

Som ett svar på ett samhällsklimat där “svenskheten” allt oftare laddas med föreställningar om renhet, rätthet och likriktning, bär meningen kanske en annan rörelse: att slipa betyder att förfina, inte att utplåna. Att arbeta med motståndet, inte mot det. Att låta språket andas, darra och leka. Kanske kan man få kalla det grafik som lyssnar: en hyllning till röster som rör sig i mellanrummen.

När allt kommer omkring handlar det väl om ifall vi kommer att fortsätta att välja språket, i sin levande mening, alltså det som förvandlar sig och kan få fortsätta att förvandla. Det är en slags protest i sig att välja skapande och byggande istället för att välja det som stelnar och sluter sig.

En protest behöver inte alltid bära megafon, den kan lika gärna bära en pensel, en ritsnål, en digital penna eller en skakig rad ord. Att fortsätta skapa och rita trots oro, att skriva trots tvivel, att trycka trots att det kanske inte ger avkastning; det är också en protest. Det är att värna om ett språk som får fela, att stå kvar vid det som inte passar i kalkylen och att ge utrymme åt det som inte kan förklaras, bara visas.

Men nog är det hög tid att använda sin protest, högt eller lågt. Motståndet behöver inte alltid höjas i volym. Ibland slipas det, bokstav för bokstav, tills något lyser fram.