Vindens skugga - När böcker rör sig och tiden göms i Chile

Kvällen den 25 april 1974, strax efter åtta, kommer pappa hem till sin gata på Plaza Mori i Providencia. Där möter han civilklädda män som frågar efter en adress. En adress han helst inte vill avslöja. Istället pekar han mot gatuhörnets skylt, som om den kunde svara åt honom, och skyndar sig sedan vidare mot sin bostad.

På den tiden brukade han träffa runt tio chefer i veckan, på noggrant utvalda kontaktpunkter. Mellan dessa punkter förflyttades pengar och information inom motståndsrörelsen. Platserna ändrades regelbundet, hade ett bäst-före-datum, och var till för att minska risken att någon skulle falla. För den som hade fallit väntade minst tjugofyra timmar av tortyr, ett intensivt försök att få tiden att börja tala.

Den kvällen får han en brinnande känsla av att han måste gömma de pengar han ansvarar för. I bokhyllan står klassiker, poesi, filosofi och dramatik. Han öppnar ryggar och lägger sedlar mellan sidorna. Ungefär tjugo böcker bildar tillsammans ett provisoriskt kassaskåp.

Dagen efter faller han.
Men pengarna hittar de aldrig.

Militären ögnar inte ens bokhyllan. Ser inte mot de guldtitlade ryggarna och inte mot klassikerna. Böckerna står där som möbler, som något ofarligt. Pengarna existerar som spöken, osynliga, som om de blivit kastade en besvärjelse av orden och titlarna de omgavs av.

När jag reste till Barcelona i januari i år lät jag Vindens skugga av Zafón följa med. Trots sin tyngd ville jag ha den som ett slags andlig kompass, något som fick leda mig genom staden. Boken handlar om Daniel, en pojke i Barcelona, som får sitt liv förändrat dagen han hittar en bok i “De glömdas bokkyrkogård”, ett labyrintiskt arkiv för bortsorterade berättelser.

Hos Zafón blir Barcelona själv en labyrint. Böckerna är lika gåtfulla som de gotiska kvarteren. Daniel följs av en skugga och över honom vilar ett hot. Det finns en man som bränner böcker. När Daniel möter honom beskrivs han som skrynklig, med en hud som verkar ha dragit ihop sig av hetta. Han luktar aska. Som om bokbränningen inte bara var en handling, utan något som gått in i kroppen. En människa som blivit ett spår av det han gör.

Det var genom böcker pappa och hans kamrater lärde sig hur man kunde förflytta information i hemlighet. Han hade också memorerat dikter. Dikter han visste exakt hur långa de var. Under tortyren blev de till en klocka med väggar. Medan förhörsledarna försökte förvränga tiden och få den att lösa upp sig, så tickade dikten inuti. Information kunde avslöjas precis när den redan var för gammal.

Litteraturen fungerade både som flykt och manual. Ett sätt att svara utan ord. Tyst, inåt och omöjlig att konfiskera.

Vid ett tillfälle får han träffa sin mamma och sin syster. Han hinner säga att de måste ta böckerna från lägenheten. För där, mellan sidorna, fanns det som avgjorde skillnaden mellan överlevnad och förlust.

I Santiago idag står bokförsäljare längs gatorna. Böckerna kommer från hem som tömts. Från människor som flyttat, försvunnit eller inte haft möjlighet att ta dem med sig. Böcker som ingen riktigt vill ha. De förvaras i en oangenäm hög i ett förråd innan de hamnar på ett bord på gatan, i hopp om att vinden ska kroka tag i en nyfiken själ, dra slöjan från bokens ansikte och bryta besvärjelsen.

År 2024 monteras den internationella avdelningen på Stockholms stadsbibliotek ner. Det var inte lönsamt. Böckerna lånades för lite och tog för mycket plats. Så de flyttades. Några försvann. Man kan undra vilka språk som försvann först och vilka berättelser som blev olönsamma. Böcker överlever ofta genom att underskattas, genom att stå tyst och vänta. Men det är också därför de försvinner.

Den 14 december 2025 gick José Antonio Kast ut som segrare i det chilenska presidentvalet. En man som öppet lovordade diktatorn Pinochet.

I oktober samma år stod jag och min pappa utanför Konserthuset i Stockholm och väntade på dokument från en kamrat som skulle följa med pappa tillbaka till Chile. Papper som får färdas mellan olika sidor av jordklotet, skyddade av en plastficka. Ansökningshandlingar för att inleda ännu en process om ersättning för det våld staten utsatt sina invånare för.

Rättvisan har ännu inte hunnit fram.

Bomberna faller närmare, brukar pappa säga, när åldern börjar göra sig påmind och människor runt omkring honom försvinner. De dör eller blir sjuka. Ibland tas de av demens, en sjukdom som döljer personen inuti kroppen, där minnet drar sig undan innan livet hinner ta slut. Många har nöjt sig med små summor pengar. Andra har aldrig hunnit lämna in sina papper.

Kropparna minns fortfarande vad som hänt dem. Men som i en sorts kollektiv glömska valde folket något extremt. Minnet verkar ha flyttat någon annanstans.

Vi förlorar inte minnet.
Vi lämnar det.

Kanske uppstår sprickan där, mellan den kropp som minns och ett samhälle som går vidare som om minnet vore valfritt. Kanske är det inte ett plötsligt fall, utan en långsam glidning. Som när språk försvinner från hyllor. Som när berättelser blir för tunga att bära i vardagen och därför lämnas kvar i ett förråd. Som när någon säger: vi vill inte ha med oss böckerna längre.

När Daniel inser att hans bok är i fara gömmer han den bland andra böcker. Han skjuter in den mellan Victor Hugo, Moratíns komedier, filosofi och poesi och titlar han knappt kan uttala. Gömda mitt i litteraturens kropp, i ett brus av andra liv. Det finns så många böcker som drunknar i glömska, säger Daniel. Världen utanför blir glömsk, och ju mer den glömmer, desto mer verkar den tro sig vara fri.

Glömskan är inte bara en olycka. Den är också en strategi. Och varje bok som blir kvar, varje bok som råkar hamna i rätt hand, är en liten störning i självbedrägeriet.

Zafón skriver om böcker som gömda platser. Ibland gömmer boken oss. En dikt kan vara exakt så lång att tiden får en form igen. Boken blir kamouflage: osynlig för makten och därför livsfarlig och livräddande på samma gång. 

I Vindens skugga säger Claras pappa att människor aldrig ser sig i spegeln, särskilt inte mitt under ett krig. Spegeln kräver stillhet. I krig finns bara rörelse framåt och självreflektionen skjuts upp. Böckerna däremot, de stannar kvar i spegelsalen. De bär sidoberättelserna och det som blev osagt. Det som inte hann förstås när det hände. Därför blir de farliga, därför blir de också bortsorterade.

Kroppen lär sig att sköta sig själv när man tvingas lämna den, skriver pappa. Den utvecklar sina egna strategier. Under tortyren kunde han lämna kroppen som i en dröm. Medvetandet flög någon annanstans, till Curicó och till dikterna. Sådan var det i fyra månader, med korta pauser för sömn. Några timmar åt gången utsträckt på en blå gummimatta.

Våld tar sällan slut. Det fortsätter genom rädsla, skam och tystnad. Genom nya handlingar. I förflyttning av papper och i väntan, blir våldet byråkratiskt och utdraget, nästan absurt. 

Spöken uppstår när något inte fått erkännande. När något inte blivit begravt, inte fått rättvisa och inte fått språk. Spöket kan också bli motstånd. Något som återkommer för att säga: ni blev aldrig färdiga med mig.

En klocka med väggar mäter inte hur mycket tid som går. Den mäter hur länge du kan hålla dig själv kvar i tiden.

Tid blir arkitektur
versen en ryggrad

Vindarna som blåste genom Barcelona bar salt. De rörde sig genom de gotiska kvarteren och öppnade rum som inte var tänkta att stängas. I Sagrada Familia drabbades jag av ljuset som föll genom de färgade fönstren och blev som godis för ögonen. Kyrkan var byggd som ett instrument, rummet formgivet för hur musiken skulle röra sig, studsa och förflytta sig mellan väggar. Tittade man upp var det som att befinna sig inuti ett blåsinstrument. 

Ihåligheten får mig att tänka på Nerudas dikt från samlingen España en el corazón. Om det spanska inbördeskriget, riktad till generalerna som inledde kriget och banade väg för Francos diktatur. En rad som säger: men från varje hål i Spanien, kommer Spanien ut.

Det landskap som uppstår mellan orättvisan och föreställningen om något annat är lika svårt att navigera som stadens labyrinter. Man går vilse, men dras samtidigt in i rummen som öppnar sig. Blicken tillåts vandra, fastna och försvinna en stund. Det är ett landskap som andas in sotet från förr och i sin utandning tecknar ett nytt.

På det moderna museet i Barcelona mötte jag konst som ville bära våld utan att förklara det. I projektet om den inlåsta konstnären och aktivisten Luis Manuel Otero Alcántara, återgavs hans teckningar under sin tid som inlåst. Beskrivna över telefon, sedan tolkade av andra konstnärer. Tecknade med material som hade funnits Otero Alcántara till hands: kulspetspennor, baksidor av cigarettaskar och fragment. När papper inte fanns så uppstod bilden ändå och när kroppen var instängd, fortsatte linjen att röra sig.

Daniel lär sig att författaren till hans bok, Julián, dras till konst, musik, och “allt annat som saknade framtidsutsikter i manssamhället”, såsom hans våldsamma hattmakare till pappa beskrev det. Det är en beskrivning av hur våld organiserar världen tidigt, inte bara genom slag, utan också genom att bestämma vad som är värdefullt och inte.

Litteraturens kraft ligger inte alltid i vad den säger, utan i vad den tillåter oss att bevara: Pengar, tid och minne. Vindens skugga är inte bara en berättelse, den är också ett tillstånd. När böcker rör sig, när tiden göms och när minnet byter form för att överleva. Det motstånd som i det tysta vägrar försvinna.