Om flugan - och bilder som jäser
Flugan är den där ovälkomna gästen som besitter kraften i att vara liten men närgången. Den är en kropp som vanligtvis varken väcker anseende eller förundran, allra helst vill vi att den ska bort. Men bilden av flugan har på senaste tiden stannat kvar hos mig och har fått ingå i mitt undersökande av vardagliga objekt och figurer.
Det är särskilt en dröm som framträder som jag hade för säkert över sex år sedan: Jag låg i min säng i min studentlägenhet och kunde se ett mörkt moln i övre vänstra hörnet i köket. När jag närmade mig det visade det sig vara en svärm av flugor, samlade runt en ask med jordgubbar jag glömt, högst upp på en hylla. I en konversation med min far efteråt väcktes ett minne om min farmor till liv. När min far var liten brukade hon gömma en ask med jordgubbar till sig själv, någonstans högt upp på en hylla. Vid den här tidpunkten hade också en verklig fluga flyttat in i mitt hem, troligtvis för att övervintra. Hen fick ett namn och befann sig för det mesta stilla på min vita kökslucka.
Drömmen släppte en ankare i form av jordgubbar och flugor in i min vardag och nutid, och den bilden skulle komma att följa mig i flera år. Flugorna blev en länk, en övergång mellan det kroppsliga och det fördolda.
Det skulle dröja några år men tillslut valde jag att göra ett tryck på stort papper (70x100 cm) med en liten fluga i naturlig storlek som befinner nära marginalen av pappret. Jag har också valt att riva pappret längs tryckkanten så att pappret blir som ett objekt, inte bara en yta där bilden av flugan är. Jag skapade en relief som lyfte flugan upp så att den blev som en kropp ovanpå pappret.
Kanske kan flugan peka på något vi är tränade att inte se? Den dras till kroppens gränser, till förruttnelsen och till förgängligheten. Den markerar det vi försöker gömma undan i vår vardag, det organiska, det dödliga och det oönskade. Det vi helst stänger bakom lock och lockelser. Den kommer när något förändras i det tysta.
Oftast försöker vi hålla flugan utanför bilden. Den kan väcka obehag, är inte estetisk i konventionell mening och inte heller tydlig i sin symbolik. Ändå är flugan alltid där, på gränsen och runt oss. Den är liten, men den stör, och kan surra om något som rör sig i utkanten av vardagen och vakenheten. Den dras till det söta som håller på att jäsa, till det överblivna och öppna. Den där asken som gömts eller glömts på en hylla, ett minne som börjar jäsa i efterhand.