Om miniatyrens kraft

Det är något avväpnande med miniatyren. Den ropar inte, den kallar dig närmre. Du kan inte bara kasta ett öga på den. Du måste luta dig in, justera kroppen och möta den på dess egna villkor.

Till skillnad från storskaliga verk som gör anspråk på rummet, bjuder miniatyren in till fysisk närhet, ett viskande samtal snarare än ett tillkännagivande. Den kräver uppmärksamhet, inte uppvisning. Och i gengäld erbjuder den koncentration, intensitet och en slags magi som bara existerar på nära håll.

Den här fascinationen för miniatyren började för flera år sedan när jag arbetade med animation. Jag skapade en liten videoinstallation med titeln "Vem är det som tänker, och varför vet inte den som tänker det?". Det bestod av en loop av bilder som skildrar tankar och situationer som tagit plats i mitt inre under en längre tid. Fragment som inte ledde någonstans. Som inte erbjöd något avslut eller klimax. De bara fortsatte, i all oändlighet, i sitt miniformat. Och det var logiskt. Det fanns en tydlighet i deras ovilja att avslutas.

Senare kom Tankens natt, en serie baserad på direkt-arbetade 16 mm-filmrutor och tuggade plastpärlor. Objekten var små, arbetsmetoden ännu mindre. Ett långsamt, minutiöst arbete i många mikrosteg (man kan kalla det en hantverkares vardag). Långsamt och repetitivt. Och nästan osynligt i slutresultatet. Men det var just den tysta uthålligheten, den intima uppmärksamheten på det knappt märkbara, som började forma min förståelse av miniatyren. Inte som en slags stil, utan som ett sätt att vara närvarande.

Grafiken har också fördjupat den här relationen. Eller faktiskt var det arbetet med film som påminde mig om grafiken och den fysiska metoden. Närheten till plåten, pressens tyngd, uppmärksamheten på detaljer - allt det bjuder in kroppen. En böjd hållning, ett långsamt tempo och en närhet till processen. Handen blir synlig i de minsta märkena. Varje steg har betydelse, och varje steg är långsamt.

När jag ser utställningen i Cantabria så tänker jag på alla oss som dras till det lilla. Inte bara som ett format, utan som ett sätt att arbeta och att vara. Jag tänker tillbaka på min skoltid, när mina verk aldrig fick bli för stora, inte som koncept, utan som förankring till det vardagliga, för att de skulle vara för tunga att bära. Det fanns en frihet i den begränsningen. En vilja att skala ner, att förenkla, i ett hantverk som redan är komplext. För att, när kroppen kallar, kunna lyfta verket och förflytta mig. Den där viktlösheten blev en del av rytmen.

Min pappa brukar säga: konstnären är som en snigel – den bär sitt eget hus.
Och kanske är det just det miniatyren gör. Den gör verket bärbart, personligt, inåtvänt. Det reser med dig, och genom dig.

Det var ungefär då, under min skoltid, jag stötte på Louise Krasniewicz’ essä Veni, Vidi, Mini, en text som satte ord på det jag hade börjat känna i kroppen. Krasniewicz, amerikansk antropolog och forskare, beskriver spänningen i miniatyren: dragkampen mellan kontroll och förundran, mellan betraktarens makt över objektet och objektets förmåga att förvandla perception.

Det finns både stillhet och motstånd i skalan. Du böjer dig mot den, och plötsligt befinner du dig i en hel värld.