Hydran – en kropp som förändrade världen
Ett konstnärligt samtal mellan mikroskopiska kroppar och vardagens objekt
I början av 1700-talet upptäcktes en märklig varelse i ett stilla sötvattendrag: Hydra vulgaris. Den såg ut som ett slags miniatyrblomma, med tentakler som långsamt sträckte sig ut i vattnet. Men det som först verkade vara en växt visade sig snart kunna röra sig, reagera, jaga, och framför allt: den kunde återskapa sig själv. Skar man den i bitar, växte nya hydror fram ur delarna. Den dog inte, den delade sig. Den vägrade passa in i de dåtida kategorierna för liv: djur, växt, själ, kropp.
Upptäckten av hydran skapade oro och fascination. Den gick på tvärs med både religionsfilosofiska uppfattningar om själens enhet och mekanistiska idéer om kroppens funktioner. Hydran blev ett existentiellt problem: Hur kan något vara levande utan att dö på ett slutgiltigt sätt? Är det ens möjligt att tala om “en” kropp, “en” början och ett slut? Vad betyder individualitet när det levande fortsätter bortom delning?
Hydran blev ett exempel på naturens olydnad, och ifrågasatte en världsbild som vilade på stabila kategorier.
I mitt arbete med att avbilda vardagliga objekt i miniformat har hydran vandrat in, kanske så småningom som motiv men åtminstone som en tanke som lagt sig tillrätta bland de andra. Den delar inte deras form, men bär på samma gester: det kroppsnära, undandragna och det som förändras långsamt. Hydran bär ett motstånd mot att kategoriseras.
Små som motiven är, är förhoppningen att de skulle kunna dra blicken till det som annars inte får plats. På samma sätt som hydran en gång drog blickarna till det mikroskopiska, och därmed förändrade synen på det levande.
Det var den schweiziska naturforskaren Abraham Trembley som på 1740-talet på allvar började undersöka hydran. Han höll till i Haag, anställd som informator åt en adlig familj. Trembley beskrev i sina anteckningar hur han skar hydran i delar, ibland på längden, ibland på tvären, och hur varje del växte till en ny hel varelse. Det verkade som om livet i hydran inte hade någon fast mittpunkt, ingen själ eller kärna som kunde gå förlorad. Den kunde föröka sig utan kön, förnya sig utan slut. Detta stred mot dåtidens vetenskapliga och religiösa föreställningar om livets struktur: där varje varelse antogs ha en unik själ, ett centrum, ett syfte.
Hydran blev för Trembley inte bara ett naturfenomen, den blev en filosofisk utmaning. Han kallade den ”det odödliga djuret”, och publicerade sina rön 1744 i verket Mémoires pour servir à l’histoire d’un genre de polypes d’eau douce. Verket blev en sensation i Europa och följdes av intensiv debatt. Voltaire, Diderot, och till och med kyrkofäder kommenterade dess existens. Hur kunde något så enkelt vara så motsträvigt?
Hydran blev därmed en vattendelare mellan upplysningens tro på klassificering och kontroll, och en begynnande insikt om naturens oberäknelighet. I vetenskapens historia räknas Trembleys arbete som början på experimentell zoologi, men det är också början på en annan sorts tanke: att det levande inte alltid låter sig delas in, utan kanske vill tänka med andra begrepp än de vi redan har.
Vad händer när en kropp vägrar att ha en fast mittpunkt – och vad gör det med vår världsbild?
När Abraham Trembley såg hydran dela sig utan att dö, började något skifta. En ny bild av det levande tog form, inte som en maskin med början och slut, utan som ett system i ständig rörelse, utan en tydlig kärna. Hydran rubbade gränsen mellan växt och djur, själ och materia, individ och kollektiv.
I dag lever vi i en tid där nya förflyttningar behövs, inte minst i hur vi förstår vår plats bland andra arter, ekosystem och teknologier. Kanske behöver vi återigen vrida världen lite på sned, som Trembley gjorde, för att lyssna på det som inte passar in. För att se det lilla i det stora. För att återvinna vördnad inför det som inte låter sig mätas, klassificeras eller kommersialiseras.
Så vad händer om vi, precis som Trembley, börjar undersöka det som faller utanför, inte för att fånga det, utan för att låta det förändra oss? Vad kräver det av vår blick, vår bild, vår tanke?
Kanske är det just detta som gör att jag dras till hydran idag. Inte som vetenskaplig kuriosa, utan som ett tankesystem i rörelse. Hydran påminner oss om att världen inte alltid låter sig förstås genom raka linjer och tydliga centrum. Den utmanar idéer om kontroll, separation och stabilitet, idéer som fortfarande genomsyrar våra sätt att se, tänka och agera.
I mitt konstnärliga arbete har jag ofta dragits till det lilla och till vardagliga objekt. Som bärare av något mer än funktion. Kanske, likt hydran, är de också svårplacerade: de bär minnen, kroppar, tystnader, sammanbrott. De är små men laddade.
Och jag undrar:
Vad är vår tids odödliga djur? Vad är det vi ännu inte sett, eller inte velat se, för att det inte passar in?
Kan bilden, inte som utsaga, utan som rörelse, vara en plats där detta blir synligt?
Kan vi genom bildens långsamma blick, och dess motstånd mot tydlighet, börja lyssna på en annan rytm?
Kanske är nutidens odödliga djur inte ett fysiskt väsen, utan ett slags glidning i tanken. Ett återkommande behov att släppa kontrollen. Eller kanske finns det fortfarande kroppar, i vatten, i jord, i kroppens minnen, som bär på rörelser vi ännu inte lärt oss lyssna till.