Bilder vi gömmer och bilder vi bär - om det som svärmar i tystnad

En ask, en fluga, en svärm. Bilden dök upp i en dröm: en ask glömda jordgubbar stod på en hylla i mitt hem. Över dem såg jag ett virrvarr av flugor.

När jag delade den här drömmen med min pappa så väcktes ett minne om min farmor. Hon var poet i Chile och politiskt aktiv för kvinnors rättigheter. I en dikt i hennes dagbok jag har bevarad skrev hon om önskan att vara en man – för att få gå på de stora öppna vägarna. Den dagen hon skilde sig från min farfar förlorade hon rätten att publicera sina dikter offentligt. 

Hon skrev med övertygelse men fick inte vara passionerad i det offentliga rummet. Ibland, berättade pappa, brukade hon gömma jordgubbar till sig själv, små portioner av njutning hon räddade undan. Det konstnärliga begäret är ofta så: något man bär i det tysta och något man räddar undan, innan systemet tar det ifrån en.

Bilden av jordgubbarna är ett slags återkomst: dröm, minne, berättelse, sötma som dolts, gömts undan och kanske ruttnat. Men också ett försök att se på nytt. Att hitta hyllan igen, att se det dolda och låta det stanna kvar i ljuset.

Sedan drömmen blev jordgubben för mig inte bara en frukt. Den blev en bild för ett begär, barndom, kropp och slöjdad tid. Den blev också min farmor. De blev en symbol för kvinnors kreativa överlevnad i system där det inte finns plats.

Den privata handlingen blev en gräns för min farmors offentliga röst. I dag, flera generationer senare, pågår fortfarande detta tystnadens arbete. Jag tänker ibland att vi är generationer av kvinnor som inte fick skapa helt, inte fick vila helt, inte fick synas helt. Vi gömmer våra jordgubbar. Och kanske är det så vi ärver saker vi inte visste att vi bar.

I dag kan det kallas frihet att vara konstnär. Men ofta är det en frihet utan försäkringar, utan vila, utan garantier. Det är ett system där din passion ska vara kompensation för bristen på trygghet. Där du förväntas producera, marknadsföra, ansöka, tacka, prestera, och ändå känna tacksamhet, även när du inte får betalt för allt arbete du gör. 

När jag ser bilden av asken med jordgubbar och flugor, ser jag inte bara förruttnelse. Jag ser ett systematiskt glömt begär. Jag ser min farmors kropp, min kropp och andras kroppar som bar skapandet i skugga. Och jag ser smärtan i att inte bli lämnad ifred att växa. Om den kreativa kraft som trängts undan, osynliggjorts, men ändå svärmar, lever och kräver plats.

Berättelserna om min farmor talar för mig om en slags hunger, och då inte bara hunger som fysisk aptit, utan hunger efter kärlek, plats, röst och frihet. Farmor gömde jordgubbar, kanske av hunger efter något eget, något som inte behövde delas. Kanske som ett sätt att ta kontroll över något litet i en värld där det mesta var utanför hennes makt. 

Trots närheten, eller kanske på grund av den, finns där avstånd. Generationer, språk, kroppar och normer. Jag har ju inte varit där, men jag har fått veta. Och jag har inte känt, men jag kan försöka bära det i bilden. Avståndet blir också till mellan mig och betraktaren: det lilla formatet på 4x4 cm kräver att man går nära, men vad man ser, är inte alltid det som sägs.

Dessa små fragment i torrnål känns som minnets ytor. För mig bär en bild alltid den känsliga uppgiften att hålla kvar det som annars skulle lösas upp.