Ett ostron utan en pärla

Descartes säger: Jag tänker, alltså finns jag. Det enda han är säker på är att det är han som tänker. Det skulle alltså finnas ett “jag” som är detsamma i tänkandet. I denna klassiska modell, vilken vi alla på många sätt fortfarande utgår ifrån, är jaget den plats där allt möts och hålls ihop.

När jag blev gravid hade jag hört mycket om de fysiska påfrestningarna som det skulle innebära. De hormonella svängningarna, tröttheten, upp- och nedgångarna. Men ingen hade förberett mig på den existentiella kris det skulle innebära, eller på det totala krackelerandet av kroppens inre och yttre gränser. Den här erfarenheten är ingen resa med några tillfälliga svängningar som råkar ske som ett undantag i livets pågående flöde. Den förändrar livet inifrån och ut, eller om det nu är utifrån och in, har jag ännu inte gjort mig klok på. Och Descartes modell av människan fallerar lika självklart som den en gång tog sin plats inom fenomenologin.

Jag åkte ensam till Paris. Eller jag och fostret i min mage. Inte ens stadens tempo och de nya vyerna kunde distrahera mig från den främmande nya känslan jag bar på. Resan var inte som min tidigare resa till Barcelona samma år. Där var jag inte gravid. Jag var lätt, ivrig och fri på ett annat sätt. Jag kände mig buren av världen. Det fanns ett tydligt jag och en tydlig riktning.

I Paris kände jag mig snarare som bilden av fostret på ultraljudet, en astronaut i rymden som ännu inte funnit sitt fotfäste.

Det är en absurd känsla att bära på någon annan i sig. Man är varken en eller två. Man är något tredje som filosofin saknar språk för. Jag kände mig sårbar, som att vad som helst kunde nå in i mig.

Den första och andra dagen var oron och ängsligheten som mest närvarande. Var jag ute ville jag helst in igen, för att teckna eller skriva. Ateljén blev mitt skal. Utanför den var jag som en sköldpadda utan sitt skydd, som naket och hudnära upplevde världen utanför. Samtidigt ville jag inte vara ensam med mina tankar. De sökte oavbrutet efter något som kunde lindra känslan av att inte längre veta vem man är, och vem man är på väg att bli.

Den oron var inte ny. Några veckor tidigare hade den infunnit sig med full kraft. Under två veckor pendlade jag mellan ångest och något som kallades “normalt”. Jag fick besked om att det rörde sig om hormonella förändringar, att det “inte var konstigt”. Men för mig, som är en ordvän, var det just konstigt att inte kunna formulera vad jag kände. Och frustrationen växte över att ingen då heller skulle förstå mig.

Barnmorskan skickade mig till en psykoterapeut. Då blev jag nyfiken på vilka kulturella och institutionella stöd som faktiskt finns för en sådan här erfarenhet. Jag upptäckte ganska snabbt att de var otillräckliga. Jag fick söka svar någon annanstans.

Jag kunde helt enkelt inte köpa att jag “inte hade något att oroa mig för” och detta var en våg att bara rida sig igenom. Mitt stora behov av att förstå var inte till lags med de svar jag fått. Att bara låta det passera så bekvämt som möjligt kunde också orsaka att jag skulle gå miste om något oväntat och viktigt. Något som faktiskt sökte sin egen bild och sitt eget språk.

På vägen hem från att ha handlat mat första dagen i Paris råkade jag gå förbi ett galleri. Jag hade sett en målning genom skyltfönstret från andra sidan gatan och nyfikenheten drog mig över övergångsstället och in i Richie Naths utställning An Oyster Without a Pearl.

Texten om utställningen inleddes med ett citat av Gabriel García Márquez:

”Människan föds inte en gång för alla den dag hennes mor föder henne, utan livet tvingar henne om och om igen att föda sig själv på nytt.”

Richie Nath beskriver sig själv som två gånger född: först i Yangon, sedan på nytt i Paris. Efter att ha lämnat Myanmar i samband med kuppen 2021 har han kommit att förstå vad det innebär att både skapa och upplösa sig själv.

Målningen Mother Stands for Comfort anspelar på Francisco Goyas målning Saturnus slukar sin son. Dock är våldet inte mytologiskt utan navigerar relationen skapad av omhändertagande och kontroll. Moderskärleken uppstår här som både beskyddande och konsumerande: “en kraft som bibehåller samtidigt som den eroderar gränserna den en gång producerade”.

I ett annat verk, Paris-site (parasite), har han målat sig själv i dubbel form, en som bärs iväg av Zephyr medan den sträcker sig efter ett projicerat jag som kanske aldrig ska materialiseras. 

Migrationen i hans bilder finner aldrig någon upplösning, utan dröjer kvar i ett tillstånd av suspension. Han söker ingen lösning, utan tillåter sig att stanna i en process som aldrig fullbordas. Ingen pärla formas. Och trots det, i frånvaron, fortgår livet.

Man hade kunnat tro att jag skulle möta utställningen utifrån rollen som blivande moder. Men jag kände mig så omvänd och bakåtvänd inför den identiteten att jag istället kände en dubbel upplevelse av att både vara barnet som söker sitt fäste och modern som formar ett kommande barn. 

Jag hade gått in i galleriet med en sorg över ett tidigare jag som inte längre kan bära mig genom den här nya erfarenheten. Som astronauten som inte längre kan förlita sig på den gamla fysiken där upp och ner blir osäkert och där det inte finns mark att trycka ifrån. Den gamla tyngdkraften hade helt enkelt upphört. Men utställningen erbjöd mig bilder att formulera mig på nytt.

När García Márquez säger att vi föder oss själva om och om igen menar han då att vi inte aktivt väljer det?

För den nya människan föds sällan med samma självklarhet som den gamla levde. Hon föds ofta trevande, rädd och med känslan av att hennes händer och fötter inte längre riktigt vet var världen börjar. Med väntan, osäkerhet och sårbarhet. I Barcelona grep jag tag i världen, I Paris griper världen tag i mig.

Jag kom att tänka på Jonna Bornemarks begrepp “paktivitet”. Ett sätt att i sin passivitet vara aktiv. Paktiviteten kanske vill uthärda att världen förändrar mig. García Márquez säger att vi föder oss själva om och om igen. Bornemark kanske skulle tillägga: Och vi kan inte helt bestämma hur den födelsen ska gå till.

Eftersom det finns en förväntan om att ostronets irritation ska ge en pärla, att lidandet ska ge visdom, graviditeten ska ge moderskärlek och en känsla av helhet, migrationen en ny identitet och sorgen ska göra en starkare, finns där inget utrymme för ett tomt ostron. Men Nath verkar inte säga att han misslyckades med att skapa en pärla. Snarare att vi kan ha missförstått vad ostronet är.

Det finns en stark kulturell förväntan om att graviditeten ska vara fylld av omedelbar moderskärlek. Jag kände varken då som nu en överväldigande kärlek till ett kommande barn eller längtan. Jag känner väntan. På sin höjd kan jag känna fascination, eller en slags spänning och nyfikenhet framförallt.

Jag hade letat i böcker, i filosofi, poesi och research-artiklar efter något som kunde spegla min erfarenhet. Bara för att finna att inom filosofin är det som att graviditeten aldrig har hänt. Alla våra framstående tänkare, filosofer, existentialister och fenomenologer var mer upptagna av döden än av födelsen. De var dessutom män. Och de få kvinnor som fått en större plats inom filosofin hade själva ingen erfarenhet av graviditet.

I min jakt efter svar på mina frågor var det inte svårt att komma åt klassikerna, de stora erkända filosoferna som Freud och Descartes. Begagnade böcker låg till och med synligt uppställda på de parisiska försäljningsstånden längs med Seine. De nötta kanterna och doften av gulnat papper var såklart väldigt tilltalande men jag höll i böckerna en stund bara för att påminna mig själv om att jag måste finna min erfarenhet speglad av någon och något annat.

Många filosofiska system bygger trots allt på att det finns ett stabilt centrum. Descartes har lämnat oss i ett tänkande som bygger på att världen består av subjekt/objekt, jag/du, och ett inre/yttre. Men graviditeten svarar att jaget inte är helt avgränsat, att jag har en viss otillgänglighet till mig själv. Den gör snarare dessa gränser porösa. Kroppen är inte bara “min” och identiteten känns inte stabil. Den låter frågor växa fram som: är fostret en del av mig eller en annan? Är kroppen ett subjekt eller en miljö? Det går inte att svara utan att det blir fel åt något håll. Det är en erfarenhet som förändras medan man försöker förstå den. Graviditeten visar något som alltid varit sant men som vanligtvis är lätt att dölja: att vi aldrig är helt avgränsade.

Ett av det mest centrala är förvirringen som uppstår i att det som händer känns som en annan entitet, men är en rörelse som inte svarar. Min impuls blir att tala till det, förstå det och skapa en relation till det. Men det svarar inte därför att det trots allt inte är ett subjekt i den meningen. Det uppstår då en mycket märklig förbindelse mellan att stå utanför och betrakta det som sker samtidigt som man är i det. Det sker i mig, men är inte helt tillgängligt och kan inte svara tillbaka.

Det här dubbla perspektivet bryter mot idén om att erfarenhet alltid är antingen inifrån eller utifrån. Och vad säger det då i så fall om vad ett “jag” är? Framförallt upptäcker jag att den här känslan inte är formad för att helt översättas till en tanke. Jag blir plötsligt ett jag som ibland inte sammanfaller med mig själv. Och graviditeten blir inte heller då bara ett “innehåll” i mitt liv, utan något som överskrider min förmågan att helt göra det till mitt. 

Jaget som subjekt kanske bättre skulle beskrivas som en rörelse mellan lägen istället för en punkt. Enheten finns inte före relationen, den uppstår i överlappningen och löses upp när den separeras.

Den holländska filosofen och professorn Elselijn Kingma säger att uppmärksamheten i litteraturen generellt riktat sig mot resultatet av graviditetsprocessen snarare än själva processen i sig. Och att avsaknaden eller den minimala närvaron av kvinnliga filosofer inom dessa discipliner säkerligen spelat en stor roll för det stora hålet som lämnats i den filosofiska reflektionen. Som ultraljudsbilden på fostret som en astronaut i rymden har modern och hennes subjektiva erfarenhet filtrerats bort.

Och om graviditeten fungerar som en slags störning i själva tänkandets grundantaganden, då är det nästan inte konstigt att det levt så i skymundan i texter. Den visar inte bara att erfarenheten är något som saknas, utan något som faktiskt inte passar in.

Då det inte finns en tanketradition kring graviditetserfarenheten misstänker jag att det också är då den riskerar att antingen bli förenklad, romantiserad eller, som i våra böcker, nästan helt tyst.

Ser vi på en annan framstående filosof, Husserl, som varit viktig inom fenomenologin så säger han att:

The fusional relation of the pregnant mother with her baby could not be considered as an intersubjective relationship at all, since it lacks the specific experience of another as an empathetic experience.

Husserl menar ungefär att för att jag ska kunna möta en annan människa etiskt måste jag uppleva henne som någon utanför mig själv. Jag ser hennes ansikte, hennes handlingar, hennes lidande och kan känna empati.

Men fostret finns inte utanför. Det är inte ett möte mellan två separata individer. Den gravida kvinnan bär bokstavligen en annan människa i sin kropp.

Den filosofiska konsekvensen är större än den biologiska och väcker frågor som: Var slutar jag och var börjar den andra? Kan ett subjekt vara delvis genomsläppligt? Måste etik alltid utgå från två separata individer? Om graviditeten visar att våra gränser inte är så stabila, har filosofin då byggt sina teorier på en alltför förenklad bild av människan?

Graviditeten är då inte bara en ny erfarenhet inom den gamla världsbilden. Den ifrågasätter själva världsbilden. Den avslöjar att människan aldrig varit så avgränsade och självständig som filosofin velat tro. Och det om att vara “något tredje”, det pekar trots allt på en erfarenhet som inte låter sig fångas av kategorierna ett eller två.

Adrienne Rich i sin bok “Of Woman Born” säger inte bara att Freud hade fel. Hon säger att den erfarenhet han bygger sin teori på inte är universell. Freuds modell i Om negation bygger på tydliga gränser: att det finns ett inre, ett yttre, och subjektet upprättar sig genom att säga ja eller nej, ta in eller stöta bort. Graviditetserfarenheten är inte “ett specialfall”, som att upplevelsen av att det interrelationella existerar just där och då och ingen annanstans. Det råkar bara vara så att där blir den mer radikal.

Vi formas av våra mödrar, språk, kärleksrelationer, kulturer, bakterier, djur, minnen och historia. Graviditeten gör bara denna sammanflätning omöjlig att ignorera.

Om graviditeten hade varit ett filosofiskt grundfall snarare än ett undantag kanske vi hade fått en etik byggd mer på ömsesidigt beroende än autonomi, en filosofi där subjektet är relationellt snarare än isolerat, en annan syn på tid (cyklisk, långsam och paktiv), en annan syn på kroppen (genomsläpplig snarare än sluten) och en annan syn på förnuftet (som inte behöver rena bort det poetiska och motsägelsefulla).

Precis som astronauten går det inte att förstå dess relation till omvärlden genom Freuds bild av jaget som om det vore omringat av murar och portar. Den befinner sig i ett gravitationsfält.

Det finns en blind fläck i hela den västerländska filosofin som är graviditeten. Men vad hade hänt om filosofin inte hade börjat med den ensamma, självständiga individen, utan med den gravida kroppen?

På en husvägg i Paris, inte långt från galleriet och Naths utställning stod det skrivet för hand: Rage against capitalisme.

Mot bakgrund av konstutställningen blev det nästan omöjligt att inte läsa detta som en protest mot idén om att varje erfarenhet måste ge avkastning. Att varje irritation måste skapa en pärla. Att lidande måste ge visdom, graviditet moderskärlek och sorg styrka. 

Men vad händer om vissa erfarenheter aldrig blir färdiga? Om migrationen inte leder till ett nytt hem? Om graviditeten inte omedelbart leder till en stabil identitet som moder? Om sorgen aldrig riktigt kristalliseras? Livet är väl ändå ofta mindre generöst än så? Naths utställning sörjer inte avsaknaden av pärlan. Om den sörjer så sörjer den vår föreställning om att livet måste lämna efter sig en pärla för att ha varit verkligt.

Det finns perioder i livet där man inte producerar pärlor, där man långsamt bygger om den organism som en dag kanske kommer att kunna bära dem, eller kanske upptäcker att pärlan aldrig var poängen.

Jag gick hem med idén om graviditeten som en slags migrationsupplevelse. Inte bara som en biologisk förändring, utan en existentiell förflyttning där man ännu inte vet vilket land man har kommit till. Med en bärkasse, annalkande skavsår och en klump i halsen svävade jag vidare hem genom gatorna i Paris. Utan att riktigt veta var marken var, fortsatte jag att gå.

Den kvällen kunde jag vila i bilden av ett tomt ostron. Och jag tecknade tills jag blev trött. Senare, när jag låg i ateljéns sovloft, kände jag ett litet slag i magen. Fostrets rörelse för första gången. En iskall rysning gick genom kroppen. Jag knackade tillbaka utan att få något svar, och lämnades med den märkliga känslan av vad jag ens hade gjort om denna inomkroppsliga och utomjordsliga närvaro faktiskt hade svarat. Jag lyfte täcket över magen, blundade och formade mig på nytt till ett frågetecken.

Bilder från resan finns i inlägget på engelska