Zambranos glänta i en försluten rationalitet

Hur kan vi tänka på ett sätt som inte förstör det vi försöker förstå?

Om vi föreställer oss tänkandet som en hand som undersöker, kan vi ana hur denna hand kan greppa, omfamna eller bara beröra det den närmar sig. Varje rörelse påverkar det den rör vid, och vår uppfattning uppstår i relation till vårt sätt att närma oss det. Den som tänker är inte en neutral observatör, utan en medskapare. Tänkandet är inte något som sker på avstånd, utan en handling som formar det den riktar sig mot.

Som den blinde som orienterar sig med sin käpp, förlänger vi vårt tänkande ut i världen. Men denna förlängning är aldrig neutral. Den är begränsad, kroppslig och präglad av sinnena. Den bär med sig en känslighet, en osäkerhet och ett mått av det dunkla, det som den västerländska filosofiska traditionen länge har trängt undan i sin rörelse ut ur Platons grotta och mot klarhet och kontroll.

Det poetiska förnuftet, formulerat av den spanska tänkaren María Zambrano (1904–1991), kan förstås som ett försök att återvända till just detta. Ett tänkande som inte söker klarhet som slutmål, utan rör sig genom närmande, tvekan och öppenhet. Ett tänkande som tillåter bild, känsla och erfarenhet att samexistera utan att helt separeras.

Att tänka på något sker inte utanför kroppen, som i ett intellektuellt vakuum. Vi tänker alltid med något, genom det som fysikern Karen Barad kallar apparater. Dessa apparater blir förlängningar som samtidigt påverkar det som tanken riktar sig mot. Det kan vara språk, begrepp eller verktyg, ett fiskespö, eller en pensel, det vi närmar oss världen med.

Att föreställa sig att dessa apparater inte skulle påverka det vi försöker förstå vore som att tro att penseln inte sätter spår i färgen. Att bli medveten om vad vi tänker med är därför avgörande för hur vi tänker.

I detta ljus framträder förståelse inte som ett möte mellan separata ting, utan som något som uppstår i relation. Tänkandet är en interaktion, inte en avbildning. Det sker i mötet med material och materia, där det som formas också formar tillbaka.

Mot denna bakgrund framstår Zambranos poetiska förnuft som mindre svävande än vad vissa filosofiska traditioner har velat göra gällande. Snarare pekar det mot ett tänkande som tar denna relation på allvar, där kunskap inte uppstår utanför världen, utan i den.

I sin exil efter det spanska inbördeskriget bar Zambrano själv denna kris. För henne framstod Europas sammanbrott som något mer än ett historiskt skeende. Det var ett tecken på en djupare kollaps i modernitetens tankesystem.

Claros del Bosque är Zambranos poetiska utforskning av tänkandet som en rörelse genom gläntor, där något får visa sig utan att helt fångas. En glänta erbjuder ingen total överblick, utan ett annat sätt att se, där ljuset faller in utan att upplösa det som omger det.

Hon menar att det behövs ett poetiskt förnuft, ett som encuentra en instantáneo descubrimiento lo que la inteligencia desgrana paso a paso en sus elementos (förmår upptäcka i ett ögonblick det som det analytiska tänkandet steg för steg bryter ner i sina beståndsdelar.)

I en tankekultur som annars söker det entydiga och överskådliga blir gläntan ett avbrott. Den öppnar för det som annars trängs undan och förlorar sitt värde. Här fördjupas tänkandet och kan närma sig erfarenheten, i kontrast till ett avskalat rationellt förnuft som har glömt med vilken hand eller apparat det tänker.

Hon utvecklade en djup förbindelse med de sanningar som uppenbaras i drömmar, i extas och i den konstnärliga skapandets process i stort, och i poesin i synnerhet. Hon gav dessa källor nytt liv genom ett liv som stod i en tät förbindelse med hela skapelsen.

Det rationella förnuftet har länge dragit en gräns där bilden och skapandet faller utanför det som får kallas för kunskap. Men bilden är ett sätt att bilda sig, där tänkandet tar vägen genom sinnena och det abstrakta får form. I dag pressas detta bildande tillbaka, som när estetiska utbildningar minskar och konstnären tvingas försvara sin relevans. Kvar står ett tankesätt som ännu inte lärt sig se vad bildandet kan vara.

Zambranos tänkande har ofta hamnat i utkanten av den filosofiska kanon. Inte för att det saknar skärpa, utan för att det rör sig på ett annat sätt än den tradition som kommit att dominera, där klarhet, systematik och begreppslig stringens ges företräde. Inom denna tradition, som länge präglat stora delar av den västerländska och särskilt den analytiska filosofin, har ett mer poetiskt och erfarenhetsnära tänkande haft svårt att få fäste.

Det innebär inte att Zambranos arbete saknar relevans, utan snarare att det utmanar själva kriterierna för vad som räknas som filosofisk kunskap. Därför finner vi hennes tänkande fortfarande röra sig i en glänta, synligt i vissa sammanhang, men ofta förbises i andra. Som en erkänd och stor tänkare i Spanien finns det knappt studier om henne i övriga Europa.

Zambrano menade att filosofin alltför snabbt lämnat Platons grotta för att etablera sig i rationalismens bländande ljus. Det kroppsliga, motsägelsefulla och oklara riskeras att avfärdas och det är just dessa erfarenheter, som känslor, drömmar och poesi, som hennes tänkande försöker återinföra. Inte för att ersätta rationaliteten, utan för att utvidga den. Rationalismens bländande ljus är ett ljus som är så starkt att det också gör oss blinda.

Zambranos tänkande är inte politiskt i traditionell mening då hon inte formulerar teorier om stat, rättvisa eller samhällsordning, men rör sig vid det som föregår politiken. De sätt vi uppfattar och relaterar till världen formar vad som framstår som möjligt, legitimt och sant. Det vi ger språk och synlighet får konsekvenser, medan det som förblir osett riskerar att falla bort.

Det som ofta uppfattas som rationellt är inte nödvändigtvis logiskt i någon djupare mening. Som socialpsykologen och författaren Melanie Joy visar kan system som framstår som rationella dölja motsägelser och former av våld som blivit normaliserade. Det gäller exempelvis patriarkala strukturer som föregår och upprätthåller system som djurhållning, där en moralisk hierarki etablerats och vissa liv ges större värde och moralisk hänsyn än andra. Det rationella framstår då inte som neutralt, utan som något som formas och upprätthålls inom ett visst system.

Filosofen Jonna Bornemark förklarar hur vi ofta i vår väg mot kunskap stannar i det så kallade ratiot. Ratiot lägger världen under sig, säger vad som är bra och dåligt och hur vi ska ordna världen. Det delar upp i motsatser och fixerar kategorier som vi sedan omvandlar till lagar och strukturer och bygger ett samhälle på. Samtidigt glömmer det sitt ursprung i sinnligheten, begäret och fantasin. En tankekultur som premierar det mätbara menar Bornemark riskerar att reducera levande processer till data och kontroll. Där går kunskap förlorad och hindrar oss att utveckla nya och sundare relationer. Precis som hos Karen Barad blir det tydligt att vi aldrig står utanför det vi försöker förstå, vi är alltid delaktiga i det. Tänkandet är en relation, inte en betraktelse.

När konstnären, oavsett uttryck, vare sig poet, musiker eller bildskapare, tvingas försvara sin legitimitet sker det ofta inom ett system som redan har definierat bort det konstnärliga som kunskap. Försvaret riktas då mot ett tänkande som inte erkänner sitt eget inflytande, ett system som redan bestämt vad som räknas och vad som faller utanför.

Uppgiften blir därmed nästan omöjlig. Att argumentera för värdet av något inför en logik som från början inte tillåter det att ha ett värde. Det riskerar att bli en oändlig rörelse, där konstnären ständigt måste översätta sitt arbete till ett språk som samtidigt reducerar det.

Ändå finns legitimiteten redan där, i det som görs. Inte som något som behöver bevisas, utan som något som verkar.

Vi behöver nya sätt att relatera till vår omvärld och till dem som finns i den. Det innebär också att synliggöra hur etablerade system står i vägen för sådana relationer. Likt Zambrano behöver vi åter öppna för den kunskap som finns i den personliga erfarenheten. Vi behöver gläntor i slutna system och rörelse i ett stelnat tänkande. Det kräver att vi erkänner värdet i levda erfarenheter, inte bara det som låter sig mätas och inte bara somliga. Först då kan det levda, det och de som annars trängs undan återfå sitt värde.