I historiens tomma rum bär haren tiden

Som det blir när man umgås med en text så börjar till slut texten läsa en själv.

Mellan klockan åtta och halv tolv satt jag i ateljén och skrev. Några dagar hade gått sedan min ankomst och jag hade gjort mig bekväm i ateljéns kropp. Fönstrena med sina fönsterspärrar krävde en särskild finess för att öppnas och stängas och låset till dörren följde sin egen logik. Det översta vreds ett varv åt höger med en snabb inåtryckning av handtaget, det undre behövde två varv åt motsatt håll. Efter ett par dagar började jag förstå rummets vanor.

Varje dag, strax före lunch satte jag fötterna på Rue de Belleville och möttes direkt av den kakafoni som bara en storstad kan bjuda på. Ett kliv in i stadsströmmen och texten började genast formulera i min kropp vad ögat, näsan, händerna och fotsulorna tog in. Oron hade lagt sig. Som om den nu fått armar och ben och kunde röra sig genom staden. Varje punkt för ögat blev som en fästpunkt på en klättervägg som tog mig framåt och jag gick raka vägen mot de asiatiska kvarteren för en bit mat.

Det har alltid varit mitt motto att förflyttningar ska kunna ske enkelt. Innan jag reste hade konstnären Thomas Hallon Hallbert sagt att man trots allt inte behöver mycket för en sådan resa. Ett litet block räcker och jag höll med.

Jag skrev medan jag åt. Så upptagen var jag att jag inte märkte att jag stoppat en hel chili i munnen. Sekunden jag bet i den exploderade hettan.

Jag började svettas direkt. Mina ögon tappade sin fästpunkt och drogs inåt, mot den automatiska mekanik som tar över när kroppens naturliga harmoni plötsligt bryts. Mitt i hettan hann jag tänka på fostret. Kunde det känna detta? Kunde det känna hur kroppens väggar tycktes dra sig samman? Jag svalkade mig med vatten och ris och torkade svetten över överläppen innan jag försiktigt fortsatte äta igen.

När det inre jaget destabiliseras behöver kroppen yttre hållpunkter. Staden blev ett slags externt nervsystem. Trafiken, människorna, ljuden, lukterna, de lånade ut struktur. Men de formade mig också. Jag tänkte på Karen Barads intra-aktion: att vi aldrig bara går genom världen som separata subjekt, utan alltid formas tillsammans med den. 

Skavsåret under höger fot hade börjat forma min gång. På grund av magen vankade jag redan något framåt, och nu vred jag kroppen ytterligare för att inte reta såret. Vägen mot Montmartre blev en märklig övning i hur man rör sig fritt, effektivt och samtidigt kontrollerat. I vissa kvarter ökade trafiken och kroppen spände sig för att inte hamna ur led i stadens anatomi.

Graviditeten hade gjort det som alltid varit sant nu kroppsligt uppenbart: vi är alltid genomkorsade av andra kroppar.

I Montmartre låg Dalí-museet, högt upp på en kulle. Jag hade alltid tyckt om Dalí, särskilt hans teckningar. Hans surrealistiska objekt skulle hedra tanken, frigöra subjektet från verklighetens begränsningar. Han var besatt av döden, ville övervinna den och bli odödlighetens konstnär.

Men där, i min varma, haltande och gravida kropp, stod jag märkligt oberörd. Dalí framstod plötsligt som symbolen för den gamla flykten: att övervinna kroppen, tiden och döden. Graviditeten hade trots allt tvingat mig att underkasta mig tiden, inte bemästra den.

Mot slutet av veckan hade temperaturen stigit till trettiofem grader. Min sambo hade anslutit och vi åkte till Versailles. Det slottet är byggt för att imponera. Rum efter rum avvecklade varandra. Tomma, men med målningar på väggarna. Vi passerade Kungens sovrum, sedan drottningens och vi kom till ett rum tillägnat Napoleon.

Versailles visar makt, ordning, historia och representation. Det är en arkitektur av kontroll. Men det mest njutningsfulla var att passera genom de dörrlösa rummen. Det kändes nästan livmoderligt. Och ändå ihåligt. Versailles representerar hierarki, ceremoni och stabila gränser. Men det jag bar på upplöste just dessa gränser. Vi hade gått från stadens puls och nått historiens tomma rum.

Historien har ofta gjort den gravida kroppen till ett objekt för kunskap, men mer sällan till ett subjekt för tänkande. Man har vetat mycket om graviditeten, men tänkt väldigt lite från den. Det är en stor skillnad.

Med mig på resan hade jag Aase Bergs bok Forsla fett. Hennes poesi skildrar kroppen som främmande, vild och omöjlig att helt civilisera. Det finns djur som återkommer: haren och valen. Men det är aldrig tydligt om det är modern, barnet eller fostret som talar. Vem är kroppen och vem är den ofödda?

Adrienne Rich skriver i Of Woman Born att det rationella förlägger allt det inte kan hantera till sin motsats. Hos Berg tycks språket självt göra motstånd mot detta. Hon vägrar skriva: jag känner X därför att Y.

Istället skriver hon hur kroppen erfar världen. Det saknas fasta subjekt och haren blir modern, fostret, djuret, driften och rädslan. Adrienne Rich skriver att fostret är: "...something inside and of me, yet becoming hourly and daily more separate...". Där finns ett “och” som finns hos Berg. Relationen är äldre än separationen och graviditeten svarar att det ännu inte går att skilja dem åt. Inte för att de är samma, utan för att de ännu delar material. Aase Berg visar att språket själv måste bli så poröst om det ska kunna tala om detta.

I min egen erfarenhet är jag varken en eller två. Inte helt moder, inte helt det gamla jaget. Någonstans i Bergs skimrande insidor av tunnlar blir jag till. Jag är själva processen av att leva med det som trängt in i mig och förändrar mig.

I mitten av veckan drog en teckning av larver in mig i ett annat galleri. Jerome Zonder ställde ut Portraits du paradis. Jag fastnade vid porträtten, spädbarnen, de gråtande ansiktena och insekterna, allt sammanfogat i samma bildvärld. Karaktären som bär bilderna hålls levande av sitt material och Zonder verkar säga: Här är processen som tillfälligt råkar kallas en person. 

Här förstås människan inte längre som en enhetlig figur, utan som ett montage av minnen, bilder och krafter.

Min pappa sa en gång att hans minnen är hans hus. Utan dem faller han samman. Mina egna minnen och tankar bofäster sig i mig. Jag placerar om dem, de stör mig, stärker mig och tröttar ut mig. Om människan idag består av tusentals bilder, minnen och informationsströmmar, var finns då personen?

Minnet är inte en hylla, det är ett montage. Därför behöver jag bilder. Astronauten, ostronet, larverna och haren. De är inte illustrationer av tanken, de är själva tänkandet.

Berg och Zonders visar på en genomtränglig kropp och deras bilder fungerar som provisoriska organ för tänkandet. Dali ville lämna kroppen, Berg och Zonder går rakt in i den. När erfarenheten går före språket kommer bilden först. Det är så att man kan kalla det fenomenologiskt: man tänker inte om bilden. Man tänker genom den.

Normalt säger vi att konstnären skapar bilden. Men ibland är det tvärtom. Linjen vecklar ut konstnären. Modern skapar barnet, barnet skapar modern. Precis som staden vi går igenom och som formar oss tillbaka. I Paris blev frågan mindre vem är jag? och mer hur blir jag till?

Om samhället hade formats utifrån graviditeten snarare än den självständiga individen hade mycket sett annorlunda ut. Graviditeten visar att liv inte uppstår genom autonomi utan genom radikalt beroende. Beroendet är inte ett misslyckande eller ett undantag, utan själva grundvillkoret.

Det hade kanske gjort oss mindre upptagna av kontroll, självständighet och produktion, och mer uppmärksamma på omsorg, väntan och det arbete som sker i det fördolda. Mycket av det arbete som historiskt burit livet vidare, som graviditet, amning, barnomsorg, vård av gamla, hushållsarbete, delar denna struktur som är repetitivt, långsamt, livsavgörande och samtidigt nästan osynligt. Omsorg hade inte blivit en “kvinnlig syssla” vid sidan av det "riktiga livet". Det hade blivit ett fundament.

Det skulle också innebära att frågor om miljö, djur, familj och samhälle inte bara blir moraliska plikter mot något utanför oss, då vi hade utgått från att vi är sammanvävda. Graviditeten gör det särskilt tydligt att vi består av tillfälliga sammanfogningar, partiella separationer och former som delar material utan att dela identitet. Vi skulle bli lite mindre säkra på var våra egna gränser går och mer benägna att tänka att också den andre pågår i en process man inte fullt ut kan se. 

Det hade också kunnat förändra hur vi tänker etik. Inte som något som först uppstår när vi identifierar en annan individ och rationellt avgör vad vi är skyldiga henne, utan som något som växer fram ur kroppslig närhet, affekt och beroende. Den etiska relationen föregår separationen.

Därför är graviditeten inte bara något som angår den gravida. Den visar något om oss alla: att gränser aldrig är absoluta, utan alltid beroende av hur vi upprätthåller dem.

Jag hade läst artikeln Is Pregnancy a Disease? A Normative Approach av Anna Smajdor och Joona Räsänen, som ställer den metafysiskt kittlande frågan om graviditet skulle kunna förstås som en sjukdom. Författarna argumenterar inte främst för att graviditet är en sjukdom, utan visar hur tankeexperimentet synliggör motsägelser i synen på graviditet och kvinnors hälsa. Graviditeten är redan starkt medikaliserad och kräver omfattande övervakning, främst med fostret i fokus, men kvinnans egen kropp erkänns inte alltid fullt ut som patient. Fostrets hälsa ges ofta en självklar patientstatus, medan kvinnans kropp förväntas tåla sådant som i andra sammanhang skulle kräva omedelbar vård. Samtidigt är den sociala normen att kvinnor ska vilja och kunna få barn så stark att det gör det svårt att ens föreställa sig graviditet som ett sjukdomsliknande tillstånd. Frågan handlar därför mindre om medicin än om vilka erfarenheter våra normer tillåter oss att se. 

Författarna visar att risken att dö av graviditetsrelaterade orsaker är betydligt högre än risken att dö av mässling i länder med effektiva vaccinationsprogram. Samtidigt ökar riskerna dramatiskt där kvinnors rättigheter och självbestämmande är svagare. Graviditet framträder då inte bara som en biologisk process, utan också som en politisk och social fråga. 

Författarna visar också att sjukdomsbegreppet aldrig varit neutralt. Vad som räknas som en sjukdom har alltid formats av historiska och kulturella värderingar. Diagnoser som hysteri, omoral, homosexualitet och till och med "drapetomani" (slavars längtan efter frihet) betraktades en gång som medicinska tillstånd. Frågan är därför inte bara vad en sjukdom är, utan vem som har makten att avgöra det. Utsatta grupper pressas ofta att förstå sina erfarenheter på sätt som överensstämmer med samhällets förväntningar. Precis som normen om barnafödande bidrar till att infertilitet förstås som en sjukdom, bidrar samma norm till att graviditet undantas från en sådan förståelse.

Det blottlägger ännu ett hålrum i kvinnans historia: att det som bär livet vidare länge betraktats som naturligt nog för att uthärdas, men inte tillräckligt allvarligt för att tas på fullt allvar.

Jag både lämnade och stannade i Paris på hemresedagen. Ett oväntat tågstrul, en feluppfattning om flygets avgångstid och all hast gjorde att jag och min sambo, i trettio graders värme och med begränsad franskaförståelse, råkade lämna kvar en av resväskorna på tåget. Sekunden tåget rullade iväg och vi insåg att väskan fortsatte utan oss gick jag fram till personalen på perrongen och försökte förklara vad som hade hänt. Fem fransmän förenades i ett rungande Oh là là!, med en blick som verkade mena att jag förmodligen aldrig skulle få se denna väska igen. Den tillhörde nu ett annat system och ett annat omlopp, kvar i stadens kropp. 

Jag tog farväl av den i tanken medan jag åt de sista blåbären ur asken innan vi steg ombord på flyget hem. Det gjorde trots allt inte så mycket. Om ett par dagar skulle vi få veta mer om vem som växte inuti mig, och den spänningen övertog den materiella förlusten.

Haren, som hade öppnat ett eget rum i min kropp, sparkade fram sin närvaro och tog allt större plats. Nu var det vi som åt. Och vi äter helst blåbär.

Bilder från resan finns i inlägget på engelska