Tankar från en stuga- om mörtar och hur bilden finstämmer världen

I Dalarna, vid en liten stuga, betraktar jag sjövattnets rörelser, på ytan och under den.
Man talar ofta om att åka ut till landet för att möta en tystnad som storstaden saknar. Men tystnaden här är inte tom, den bär ljud, och den bär möjligheten att teckna en ny samvaro med det som ljuder.

Jag läser Jonna Bornemarks bok De levande, den första i hennes serie Vrida världen. Ibland stannar jag upp för att teckna: mörtar, hydror, små kroppar i rörelse.

Här retas vi av flugor och bromsar, och för varje dag blir jag mer bromsbiten, som om de allt starkare upptäcker vår närvaro. Märkena blir stora, och min ena tå svullnar så pass att jag haltar lätt mot kvällen. I skogen ligger färsk älgspill som inte fanns där dagen innan. Utan tv och stadsljud är livet här högst aktivt. Vattnet är klart, men jag vågar ändå inte sätta ner fötterna helt i den mjuka sjöbotten. Jag simmar snabbt förbi näckrosornas armar som tycks vilja ta tag i mig. Smilla slickar på stenarna som om de smakade något nytt. Ibland sveper fåglar förbi, trollsländor hänger i luften. Något plumsar. Kanske fiskar. Kanske något annat. Solen har bränt mig på vänstra sidan av kroppen.

Bornemark skriver om att leva i relation, att vi formas tillsammans med andra levande varelser. Inte genom dominans eller distans, utan genom lyssnande. Det påminner mig om tecknandet, där man försöker närma sig något utan att vilja äga det. Att få dela ett rum med ett annat liv, även om det bara är ett minne av det.

När bilden inte behöver återge världen så som den är, kan den istället erbjuda en annan rytm, en annan blick. En möjlighet att förändra våra relationer till det som annars tas för givet. Kanske är det också där bilden får sin kraft, inte som bevis eller utsaga, utan som något som vrider verkligheten lite. Som öppnar upp för att något kan bära på mer än sin funktion.

Bornemark talar om att närma sig världen som melodi, inte för att lösa den eller bemästra den, utan för att röra sig med den, i samklang. Jag undrar om bilden kan erbjuda något liknande: inte klarhet, utan resonans.

Mörtarna låter sig inte tecknas. Jag tänker på hur vi människor vanligtvis närmar oss dem: genom att sätta krok i dem, dra dem ur sin miljö, studera och kategorisera, som om det skulle räcka för att förstå. På andra sidan vattenytan där jag sitter försöker jag fånga deras kroppar när de simmar in mot strandkanten. De närmar sig, men bara så länge jag håller avstånd. Skuggan under dem är tydligast, som om det de är alltid finns lite vid sidan av vår blick.

I Jonnas experiment med mörtarna finner hon ett mer “mörtigt” sätt att närma sig dem. Och i och med det förändras både hon och mörtarna. När sjön stormar, stormar det också i hennes kropp.

Här i stugan, med boken i handen och teckningsblocket bredvid, börjar ett tankearbete ta form. Långsamt, lyssnande och förankrat i det lilla:

Kan det lilla, taktila och kroppsnära i en bild ge plats åt det vi annars inte hinner uppfatta, och därmed möjliggöra ett lyssnande mellan kroppar, erfarenheter och berättelser?

Bornemark skriver: Att leva är att dela livet med andra. När vi ritar, trycker och dröjer befinner vi oss också i relation. Inte med världen som objekt, utan som något vi står i och med. Och kanske, när vi låter våra relationer bli mer lyhörda, kan vi börja förändra dem. På det sättet behöver vi inte försöka få världen att tala högre, utan lära oss att höra den som den är.