Börjar det som en svans och slutar som en yoghurt?

Filosofen Elselijn Kingma sätter våra metaforer i ett annat ljus när hon i ett föredrag talar om graviditetens metafysik. Det kända uttrycket “att ha en bulle i ugnen” liknar hon vid en annan metafor: en yoghurt i ett kylskåp. I båda bilderna blir den gravida en slags behållare för något och som konsekvens förblir relativt oförändrad av den yoghurt eller bulle som den gravida behåller. Hon erbjuder oss att även tänka det motsatta: fostret istället som del av den gravida. Det formar en annan bild, bilden av en svans.

Den metamorfos som graviditeten innebär, det biologiska utbytet och delningen av den gravida och fostret spräcker bilden av en behållare. Som författaren Iris Young beskriver det så är fostret något hon upplever som en del av henne men som med tiden blir mer och mer separat. Bilden mynnar ut i nya bilder, till nya frågor, och i slutet av föredraget frågar en i publiken: Kan det börja som en svans och sluta som en yoghurt? 

Föreläsningen avslutas utan en färdig metafor och kanske därmed förklarar sitt syfte. Den säregna frågan i sig avslöjar tankens gräns och människans behov av att, med hjälp av bilder, söka att förstå existentiella erfarenheter. Utan att landa i vare sig yoghurt eller svans så kan jag inte låta bli att tänka att Kingmas argument lyfter fram bildens styrka och otillräcklighet samt hur våra föreställningar, av tradition, har en sådan dualistisk karaktär att vi sällan upptäcker vad som finns mellan yoghurt och svans.

I den filosofiska diskussionen kring graviditet har bilden av fostret varit en diskussion om antingen det ena eller det andra. Det där emellan är något filosofiska tanketraditioner inte lämnat rum för. Kingma beskriver hur behållarmetaforen lett till konsekvenser inom vetenskap och medicin och hur vi behandlar både foster och den gravida. 

Vad innebär det att vara del av och att vara en självständig del? Är den gravida kroppen en kropp som har förändrats eller en kropp som innehåller någon annan? Börjar fostret som något som förstås av mig för att gradvis bli någon i mig? När, om någonsin, sker förskjutningen från den ena till den andra? För att undersöka detta mer behöver vi se närmare på både yoghurten och svansen. 

En svans är av kroppen. Den sitter inte i kroppen som ett separat föremål. Trampar man på kattens svans så trampar man på katten. Yoghurten står i ett kylskåp. Alternativt kan man också tänka sig att den finns i sin egen behållare som en burk. Burken eller kylskåpet, och yoghurten har två tydligt olika identiteter. Man kan hälla ut yoghurten och burken förblir en burk/ ta ut yoghurten ur kylskåpet och kylskåpet förblir ett kylskåp.

I den tidiga graviditeten minns jag mycket väl hur jag uppslukades av en stark identitetskris. Bilden av mig själv som uppstod i mitt inre öga hade ingen färdig figur. Det såg snarare ut som en process i färg och form som flöt omkring, omöjlig att fånga och stelna till en färdig bild. Det var som att betrakta den celldelning jag befann mig mitt i. Den dagen jag fick veta fostrets kön så stelnades bilden något, samtidigt som det uppstod en tydligare separation. Var det ungefär då fostret blev någon annan? 

Metaforen som behållarmodellen är gör två individer av något som ännu inte riktigt är två, och som metafor är den inte heller helt oskyldig. Behållarmodellen är inte bara en dålig beskrivning, den kan också producera en viss slags gravid kvinna. Någon vars kropp blivit miljö, vars handlingar granskas utifrån en annan individs intressen och vars egna behov därför lättare kan uppfattas som konkurrerande med fostrets. Svansen skulle sannolikt kunna producera andra intuitioner. 

Med två tydliga enheter är det lätt att till exempel tänka fostrets intressen mot kvinnans intressen, fostrets rättigheter mot kvinnans rättigheter. I behållarmodellen bedöms kvinnan utifrån den miljö hon verkar som. Mat, träning, alkohol, läkemedel, stress och beteende bedöms utifrån hur väl miljön förvaltar sitt innehåll. 

Problemet uppstår när vi börjar med färdiga entiteter och därefter beskriver relationen mellan dem, när relationen trots allt själv är med och producerar vad dessa entiteter håller på att bli. Den gravida kroppen är inte bara en behållare för en relation, relationen förändrar vad kropparna över huvud taget är och vad de kommer att bli.

Separationen mellan den gravida och fostret sker på olika nivåer och i olika hastigheter. Fostret och den gravida delar ett fysiologiskt system där syre och näringsämnen utbyts via moderkakan och celler kan passera mellan deras kroppar. De delar celler år efter att barnet fötts. Och den gravidas hjärna har förändrats för all framtid.

Man brukar fråga när barnet föds, men när föds egentligen två? När blir ett och något mer-än-ett till två? Och vad händer om vi inte försöker lösa problemet och varken landar i svans eller yoghurt?

Filosofen Fiona Woollard beskriver graviditeten som ett slags restfall för filosofiska kategorier, inte utan konsekvenser. Hur vi föreställer oss denna relation påverkar vilka moraliska slutsatser vi drar.

Woollard säger att graviditeten kan vara en “epistemologisk transformativ upplevelse”. Erfarenheten kan alltså ge tillgång till kunskap som är mycket svår att erhålla utan att själv ha varit gravid. Hennes poäng är att filosofiska metoder måste förändras när relevant kunskap inte är lika tillgänglig för alla. Hon lägger vikt vid att ta personliga berättelser och litteratur på större allvar. 

Vårt sätt att se på graviditeten och de bilder vi producerar påverkar såväl abortfilosofin som hur filosofer bedriver forskning. Graviditetens osynlighet kan skapa filosofiska misstag med praktiska konsekvenser. Den utmanar traditionella filosofiska föreställningar om moral och kunskap, födelse och tidigt moderskap. Och filosofiska misstag kring modern kan bidra till skadlig behandling av gravida och mödrar.

I min egen erfarenhet och de frågeställningar den frammanat, befinner jag mig nu mellan två frågor: Vilken metafor beskriver graviditeten bäst? Och vad gör egentligen våra metaforer med våra erfarenheter?

I en debatt mellan filosoferna Elslijn Kingma och Berit Brogaard försvarar Brogaard i stort sett den klassiska uppfattningen om att det finns två organismer under graviditeten. Brogaard använder biologiska kriterier som genetisk utveckling, egen organiserad tillväxt och att embryot utvecklar sin egen kroppsliga organisation ganska tidigt. Enligt henne uppstår en ny organism mycket tidigt i embryoutvecklingen. Modern fungerar som livsmiljö och näringskälla. Fostret, menar hon, är inte en del av hennes kropp på samma sätt som till exempel en njure.

Kingma tycker att den modellen låter självklar bara därför att vi är vana vid den. Hon menar att nästan alla bilder av graviditet bygger på detta antagande. Medicinska illustrationer och populärkulturella bilder tenderar dessutom att framställa fostret som ett nästan fristående "litet barn" och tona ned moderkakan, navelsträngen och den kroppsliga sammanvävningen. Det finns ingen tydlig fysisk gräns mellan moder, placenta och foster, menar Kingma. Systemet är enormt integrerat.

Kingma tillåter oss att ta möjligheten på allvar att fostret under graviditeten faktiskt är en del av den gravida organismen, ungefär som andra kroppsliga delar är delar av organismen, men en mycket speciell del. Detta tvingar oss att ompröva vad vi menar med en organism. 

Frågeställningen om det nu är en svans eller yoghurt eller en svans som blir till yoghurt visar även hur människan fungerar. När vi inte vet hur något ska förstås så börjar vi skapa bilder, just för att kunna tänka. När begreppen helt enkelt inte räcker till, föds en bild. Och kanske ännu viktigare: vi upptäcker att bilderna inte bara representerar förståelse utan också producerar förståelse.

Jag kan inte heller låta bli att fundera ifall bilden av behållarmodellen skyddar något vi kanske inte vill se, komplicera eller synliggöra? Kingmas argument blottlägger trots allt att filosofin redan tänker genom en bild men utan att märka det. Bilder gör ändå alltid två saker samtidigt: de visar och de döljer.

En öppnare position att ta vore att erkänna att vi inte ens vet hur vi ska beskriva relationen ännu.

Behållarmodellen är en praktisk bild, den gör graviditeten begriplig, vi vet vad en behållare är. Vi vet vad något-i-något betyder och det ger ordning, tydliga gränser, individer, ansvar, juridik och medicin. Samtidigt döljer den moderkakan, var hör den hemma? Hos modern eller hos barnet? Ingen, båda, eller något tredje? Och vad händer med mikrochimerism (att celler vandrar mellan moder och foster och kan finnas kvar i årtionden)? Behållarmodellen har inget språk för det. Vad händer med immunförsvaret? Det beter sig inte som mellan två helt separata individer. Och vad händer med själva upplevelsen där många gravida beskriver det som att: Jag vet inte riktigt var jag slutar.

Hur föds bilder över huvud taget? När begreppen kollapsar börjar bilden att arbeta. Men de hjälper oss inte bara att förstå utan bestämmer också vilka frågor vi kan ställa.

Som behållare frågar vi oss när fostret blir självständigt. Var gränsen går och vem som äger kroppen. Som ett ekosystem frågar vi oss hur relationen förändras, hur nya funktioner uppstår och hur helheten organiseras. Skulle istället graviditeten till exempel beskrivas som en dans, då frågar vi oss hur rörelser koordineras, hur kropparna svarar på varandra och hur rytmen förändras. Bilden producerar inte bara svar, de producerar själva frågorna.

Vad gör våra metafysiska bilder med världen? Metaforer försöker inte bara beskriva verkligheten, de organiserar också institutioner. Om kvinnan är en behållare så blir det lätt att graviditet handlar om det som finns i behållaren, inte om behållaren själv. Rent praktiskt kan det visa sig på många sätt.

Inom vården blir fostret ofta den primära patienten. Barnets tillväxt och hjärtrytm mäts. Den gravidas erfarenhet riskerar att bli sekundär, eftersom systemet är uppbyggt kring ett visst fokus.

Det syns bland annat i hur den gravida förväntas utstå fysiska och psykiska påfrestningar som hos en icke-gravid person kanske hade föranlett behandling eller större omsorg. Det syns också i hur ansvaret för fostrets, och senare barnets, hälsa i hög grad placeras hos den gravida och därefter modern. Hon förväntas skapa de bästa möjliga förutsättningarna genom vad hon äter, gör, undviker och utsätter sig för. Betydligt mindre synligt blir ansvaret för hennes egna förutsättningar: hur normer, ekonomiska strukturer, arbetsvillkor, vårdsystem och livsmiljö påverkar hennes möjlighet att överhuvudtaget tillgodose dessa krav. Om den gravida görs till fostrets miljö återstår alltså frågan: vem ansvarar för hennes?

Det syns inte minst i hur tiden kring förlossningen förstås. Föräldraledigheten påbörjas ofta strax före förlossningen och fortsätter genom och efter den. Samtidigt kan en förlossning innebära omfattande medicinsk vård, svår smärta, förväntade kroppsliga skador, ibland operation och flera dygn på sjukhus, följt av en återhämtning med bland annat blödningar, sårläkning och smärta. Trots detta talar vi vanligtvis inte om tiden efter förlossningen som en sjukskrivning eller konvalescens. Den har redan fått ett annat namn som är ”mammaledighet”.

Det här speglar behållarmodellen alldeles utmärkt då uppmärksamheten efter att barnet väl är fött omedelbart riktas mot föräldraskapet och barnet, medan den kropp som precis genomgått förlossningen lätt försvinner ur själva benämningen av perioden.

Sågs graviditeten istället som en relation eller ett gemensamt fysiologiskt system, kanske frågorna oftare skulle vara: Hur förändras du? Hur påverkar graviditeten hela din organism? Vad behöver du för att den här relationen ska fungera väl?

Ett historiskt extremfall av denna uppdelning mellan kvinnan och fostret går att finna i 1800-talets obstetrik. Vid en komplicerad förlossning kunde läkaren ställas inför ett val. Kejsarsnitt innebar vid den här tiden en mycket stor risk för kvinnans liv. Fostret kunde i vissa fall avlägsnas genom så kallade destruktiva ingrepp och kvinnan därmed räddas. Den katolska kyrkan motsatte sig emellertid sådana ingrepp när fostret fortfarande levde, eftersom det innebar att dess liv avsiktligt avslutades. Dopet och föreställningen om barnets frälsning spelade också en roll; efter en gravid kvinnas död kunde hennes kropp öppnas i ett försök att få ut fostret levande och möjliggöra dop. När kvinnan väl är död framträder hennes kropp som en behållare som måste öppnas för att komma åt den andra individen inuti. Frågan om kvinnans och fostrets skilda intressen är alltså inte enbart filosofisk. Hur de två kropparna har framställts i relation till varandra har också varit med och format vilka liv som förstås som möjliga att rädda, och på vilka villkor.

Det historiska exemplet är naturligtvis långt ifrån min egen erfarenhet, men själva uppdelningen mellan två kroppars intressen blev plötsligt mindre abstrakt för mig när jag under tredje trimestern bröt fotleden i tre frakturer och behövde opereras. Frågan om smärtlindring blev också en fråga om fostret. Under flera dygn hade jag en enorm smärta, samtidigt som möjligheterna att lindra den var begränsade. Alvedon gjorde ingen märkbar skillnad. Jag erbjöds även starkare smärtlindring, men med uppmaningen att endast ta den när det verkligen behövdes och helst så lite som möjligt. Därmed blev varje tablett också ett beslut jag själv behövde fatta: Hur ont måste jag ha för att en möjlig risk för fostret ska vara berättigad?

Försiktigheten inför vad läkemedlet eventuellt kunde göra med fostret innebar samtidigt något mycket konkret för min kropp som var smärta. Kunskapsluckan kring läkemedel under graviditet försvinner inte bara för att man väljer det försiktigare alternativet. Någon måste bära osäkerheten, och i det här fallet bars den av den gravida kroppen.

Det starkare läkemedlet visade sig inte ha en större effekt på smärtan ändå, utan orsakade mest yrsel och illamående. Men där och då kändes det som en ovärdig plats att befinna sig på: att både vilja skydda fostret och samtidigt behöva hjälp för att uthärda sin egen kropp. 

Det var också intressant, för att inte säga frustrerande, hur läkaren förväntade sig att min förmåga till återhämtning var densamma som en annan frakturpatient, men som inte var gravid. Vid ett återbesök bad jag om att få min sjukskrivning förlängd fram till förlossningen. Läkaren var tveksam eftersom att två veckor efter att gipset tagits bort skulle man normalt kunna gå på foten igen och återgå till arbetet. Men jag var väl ändå inte den “normala” frakturpatienten?

Jag upplevde det som att jag delats upp i två patienter: en gravid och en med en fraktur. Frakturen bedömdes efter en förväntad rehabiliteringskurva, medan graviditeten blev något som pågick parallellt med den. 

Graviditeten har påverkat hur jag kunnat leva med frakturen, från vilka möjligheter till smärtlindring jag haft till min ork och min förmåga att påbörja rehabiliteringen. Jag är omkring tio kilo tyngre än vanligt, framåttung och ovan vid min egen tyngdpunkt. Att falla igen är inte samma risk nu som tidigare. Smärtan, sömnbristen och den psykiska och fysiska ansträngningen har dessutom pågått i en kropp som samtidigt befinner sig i slutet av en graviditet. Smärttröttheten gjorde att smärtan blev ännu svårare att uthärda och kroppen ännu tyngre att förflytta. Frakturen påverkades således också min graviditet. 

Det kräver energi att skapa en bebis och det kräver energi att läka ben. Men det finns inte en kropp som gör det ena och en annan som gör det andra.

Det behöver inte vara så att en graviditet innebär att själva frakturen behöver längre tid för att läka, så verkar inte fallet vara, men det är egentligen inte heller min poäng. Poängen är att förutsättningarna för återhämtningen inte kan vara desamma. Att applicera samma tidslinje på en gravid som på en icke-gravid frakturpatient riskerar därför att göra just den kropp som faktiskt ska rehabiliteras osynlig.

I just det här fallet återkommer behållarproblemet från ett annat håll. Om graviditeten förstås som något som pågår i kvinnans kropp blir det också möjligt att tänka bort den när något annat ska bedömas. Frakturen kan behandlas som fraktur och graviditeten som graviditet, som om den senare vore ett innehåll jag bär på snarare än ett tillstånd som förändrar hela den kropp som brutit fotleden. Behållaren förväntas med andra ord kunna fortsätta vara samma behållare oavsett sitt innehåll.

Kanske är detta ytterligare något som behållarbilden döljer, alltså inte bara hur sammanvävda den gravida och fostret är, utan hur sammanvävd den gravida själv är med allt som händer henne. En behållare förblir i princip densamma oavsett vad den innehåller eller vad som händer runt omkring den. En kropp gör inte det.

Behållarmodellen påverkar också hur vi ser på tiden. Graviditeten blir ett transportmedel. Allt före födseln blir en slags väntsal och efter födseln är graviditeten över. Men biologiskt och psykologiskt vet vi att kroppen fortsätter förändras långt efteråt. Om graviditeten istället förstås som en lång omformning av en människa, blir det därför märkligt att stödet och vården ofta minskar just när barnet fötts. Graviditeten sägs vara lika omformande som tonåren, alltså en högst känslig tid som kräver resurser.

Om kvinnan inte främst sågs som en behållare utan den organism genom vilken graviditeten överhuvudtaget är möjlig, då blir hennes hälsa inte ett medel, den blir istället själva förutsättningen. Det skulle kunna förändra hur vi tänker om återhämtning, sömn, psykisk hälsa, näring och långsiktiga hormonella förändringar. Även hälsa och förutsättningar före graviditeten skulle bli minst lika viktiga.

Som behållare verkar den gravida lika oberörd av det som i sin tur skulle “behålla” henne, det vill säga livsmiljö. Frågan som lyser med sin frånvaro är: Vad är den gravida själv miljö i?

Behållaren får lätt framstå som märkligt isolerad. Man granskar vad som kommer ur kvinnan: vad hon äter, dricker, vilka läkemedel hon tar, hur hon tränar, hur mycket hon stressar. Men betydligt mindre uppmärksamhet riktas mot vad som kommer in i hennes liv utifrån: hennes arbetsvillkor, ekonomi, relationer, bostad, möjlighet till vila, vård och stöd. 

Här finns en intressant ansvarsförskjutning. Om kvinnan förstås som fostrets miljö, blir hennes uppgift att skapa en så god miljö som möjligt. Men om kvinnan istället förstås som en organism som själv befinner sig i och påverkas av en miljö, måste frågan vidgas: vilket ansvar har partnern, arbetsgivaren, vården och samhället för de förutsättningar under vilka graviditeten äger rum?

Behållarmodellen riskerar på så vis inte bara att göra kvinnan till miljö utan också att individualisera ansvaret för den miljön. Det som händer runt omkring henne försvinner ur bilden.

Wittgenstein sa att en bild håller oss fångna. Behållaren håller oss fångna i och med att den gör sig osynlig. I tron om att vi ser biologin så ser vi kanske egentligen bara en gammal bild.