Minitryck och den tysta protesten

Våren blev sommar, och mitt arbete vände hemåt.

Den första asken jordgubbar stod redo till midsommar. Jag kom att tänka på en dröm, och sen på min farmor.

Några dagar tidigare satt jag med torrnålsplasten och radion på i bakgrunden. Kulturministern talade om konsten som något som ska “ena folket”. Jag tänkte på det, och på att lirka strumpan ur Smillas mun.

I mellanrummen läste jag om Yeong-hyes tysta förvandling i The Vegetarian. Hon slutar äta. Drömmer om blod och blad. Från innergården letar sig röken från grillen in till där jag sitter. Bokens stämning letar sig in i mina bilder. De som dröjer kvar är kroppsnära.

Jag har börjat arbeta med små bilder i torrnål. Tryckta fragment av vardagliga former som stannar kvar, inte för vad de visar, utan för vad de bär: minne, kropp, tystnad, motstånd.

Det lilla formatet kräver kompromiss. Nålen mot plasten ger motstånd. Att teckna smått är bökigt, och varje linje måste väljas väl.

Jag tänker på bildens förmåga att bära det som inte sägs och på hotet mot den. Kravet på tydlighet, nytta och moral. Institutioner slås ihop. Avståndet mellan konst och politik krymper. Och våldet? Det kan utövas just där: i omsorgen, i tystnaden, i rutinen.

Med det i kroppen vänder jag mig till min plåt. Till att dröja vid det som inte passar in i en agenda. Till det tysta motståndet: långsamt, men inte passivt.